Till er som inte givit upp hoppet om min blogg-karriär:
Heathrow is the most boring place in the world.
Back to reality, eller snart i alla fall. 21.30 den 9e juni om 4 timmar ar jag hemma i Sverige igen. Jag tanker inte forsvara varfor jag inte skrivit en rad sen jag akte och varfor resedagboken inte har fatt nagra noteringar sen februari.
Det enda jag vet ar att jag blivit kar i en livsstil som jag inte ger upp an pa nagra ar men nu ar pengarna slut och Sverige lockar med nara och kara.
Och jag kan inte saga det tillrackligt manga ganger- Heathrow ar planetens trakigaste flygplats. (Och internet ar svindyrt.)
Vi ses snart!
Det enda jag vet ar att jag blivit kar i en livsstil som jag inte ger upp an pa nagra ar men nu ar pengarna slut och Sverige lockar med nara och kara.
Och jag kan inte saga det tillrackligt manga ganger- Heathrow ar planetens trakigaste flygplats. (Och internet ar svindyrt.)
Vi ses snart!
Halsning fran den andra sidan!
Sen knappt 3 dygn tillbaka befinner jag mig i det thailandska paradiset och planerar att rapportera regelbundet pa min resedagbok, med bild och text. Check it out! Men trots att krutet kanske laggs dar under de manader jag drar Thailand runt, misstanker jag att en och en annan tanke kommer att skrivas ned har ocksa.
Sa har langt kan jag inte nog beratta hur skont det ar att bo i en ryggsack igen. Det har AR verkligen livet!
Sa har langt kan jag inte nog beratta hur skont det ar att bo i en ryggsack igen. Det har AR verkligen livet!
Bye bye Jensen's
(Inlagget skrevs i torsdags)
Det var med ett visst mått av vemod som jag igår tackade kollegorna på Jensen's för våra 4 månader tillsammans. Jag kan inte riktigt finna det rätta adjektivet som beskriver hur min tid på denna konceptstyrda, lilla cirkus har varit. Helvetet innan man lärde sig hur handterminalerna fungerade och det var ett under om beställningarna blev rätt, (om de ens nådde kökets dator) och himmelriket när arbetet började klaffa och gästernas positiva respons kunde lyfta vilka trötta axlar som helst en decimeter över marken.
EN sak är i alla fall säker, ett bättre jobb kunde jag inte sysselsatt mig med under dessa vintermander. Ett högt tempo och omgiven av en hel drös med jäkligt sköna människor som förgyllt min vardag. Vi ses!
Ni har väl föresten sett filmen Juno? Om inte- se den! Helt underbar dialog med ett ännu skönare soundtrack om 16-åriga Juno som bestämmer sig för att bli av med oskulden med bästa kompisen Bleeker och blir gravid på kuppen. Skrackmötet med abortmottagningen gör att hon beslutar sig för att istället fullfölja graviditeten och adoptera bort barnet och vi får följa henne i sökandet efter de perfekta föräldrarna i en förvirrad tonårsvärld som vänts upp och ned. Förutom att huvudaktrisen Ellen Page nominerats till en Oscar för Basta Kvinnliga Huvudroll har filmen aven nominerats for ytterligare 3 Oscars, tungviktare som Basta Regi och Basta Film. Fortfara nde inte overtygad? Go and check it out for yourself!
Det var med ett visst mått av vemod som jag igår tackade kollegorna på Jensen's för våra 4 månader tillsammans. Jag kan inte riktigt finna det rätta adjektivet som beskriver hur min tid på denna konceptstyrda, lilla cirkus har varit. Helvetet innan man lärde sig hur handterminalerna fungerade och det var ett under om beställningarna blev rätt, (om de ens nådde kökets dator) och himmelriket när arbetet började klaffa och gästernas positiva respons kunde lyfta vilka trötta axlar som helst en decimeter över marken.
EN sak är i alla fall säker, ett bättre jobb kunde jag inte sysselsatt mig med under dessa vintermander. Ett högt tempo och omgiven av en hel drös med jäkligt sköna människor som förgyllt min vardag. Vi ses!
Ni har väl föresten sett filmen Juno? Om inte- se den! Helt underbar dialog med ett ännu skönare soundtrack om 16-åriga Juno som bestämmer sig för att bli av med oskulden med bästa kompisen Bleeker och blir gravid på kuppen. Skrackmötet med abortmottagningen gör att hon beslutar sig för att istället fullfölja graviditeten och adoptera bort barnet och vi får följa henne i sökandet efter de perfekta föräldrarna i en förvirrad tonårsvärld som vänts upp och ned. Förutom att huvudaktrisen Ellen Page nominerats till en Oscar för Basta Kvinnliga Huvudroll har filmen aven nominerats for ytterligare 3 Oscars, tungviktare som Basta Regi och Basta Film. Fortfara nde inte overtygad? Go and check it out for yourself!
Veckans citat!
''Försök att vinna lite tid, grabbar!''
(Svenska handbollstränaren med ett måls underläge och 22 sek kvar mot Ungern...)
En hundradels sekund den 21 januari 2008.
''Hejdå'' ropar jag och rycker åt mig bilnyckeln till Opeln. Hör mammas svar som ett eko innan jag stänger dörren bakom mig, går runt, hoppar in i bilen, kastar väskan i sätet bredvid mig och vrider om tändningen. Backar ut, höger-vänster-höger, check, kör ut. Ökar sikten med helljuset och följer varje hundra meter i taget som lyktorna når. Gasar, kopplar, växlar, gasar, kopplar, växlar. Några kilometer senare når jag första korsningen och märker att däcken slirar lite vid inbromsningen. Blixthalka? Jag provbromsar en, två gånger, men får omedelbart gensvar och ökar lättad hastigheten igen. Skivan som jag tröttnat på för längesen, men inte orkat byta ut, ljuder ur högtalarna medans blicken följer vägbanan i mörkret.
Det är ut i en lång vänsterkurva, efter en längre raksträcka som världen stannar till. In i kurvan känner jag plötsligt att däcken helt tappar fästet mot vägbanan och bilen börjar kana i sidled i strax under 90 kilomter i timmen. Paniken finns där omedelbart. Shit! Jag försöker förgäves häva sladden men inser efter en vridning på ratten att det är lönlöst. Sedan går allt på hundradelen av en sekund. Den stegrande paniken övergår till en känsla som jag har svårt att hitta ord till men som bara kan liknas med oerhörd hopplöshet. Jag rätar upp hjulen, kramar krampaktigt ratten, spänner varje muskel i kroppen och blundar hårt, för det finns inget jag kan göra för att undvika smällen som jag vet kommer att komma. Det enda jag ser innan jag sluter ögonen är dikeskanten och skylten och gräset som lyktorna kastar sitt sken över. Hela världen snurrar runt, runt, runt när bilen rullar på taket, men jag hör inte smällarna.
När jag öppnar ögonen vet jag varken ut eller in, vad som är upp eller ned. Jag ser röken i strålkastarna och vet bara att jag måste ut. Adrenalinet pumpar när jag febrilt försöker komma loss från bältet. I förvirringen letar jag på fel sida efter knäppet och händerna skakar. Med bältet borta, kanar jag nedåt och hamnar i en hög mot förardörren. Jag inser att bilen ligger på sidan, med min dörr nedåt och min enda utväg är uppåt ur passagerardörren. Mobilen måste jag få med mig ut, vart är väskan?! Det känns som om allt går i slow motion, fastän det inte ens gått en minut sen bilens första sladd. Jag hittar väskan bredvid mig och vänder blicken mot dörren ovanför mitt huvud. Drar i handtaget, men dörren känns blytung och för ett ögonblick tror jag att jag inte ska lyckas den vägen. Tillsammans med paniken stiger adrenalinet och jag vet bara att jag ska ut. Någonstans ifrån kommer styrkan och jag pressar min axel uppåt mot dörren som tryckts in när bilen rullat. När öppningen är tillräckligt stor häver jag mig ut och hoppar ned på marken. Det märkliga är att det första jag tänker på när jag skakande står i strålkastarljuset är att mina örhängen sitter kvar trots att familjens Opel ligger kvaddad framför mina fötter medan högtalarna fortfarande spelar Ceasar's Palace ''Jerk it out''. Mammas bekymrade röst om halka som jag som vanligt skakat av mig. Jag sjunker ned på huk och ångesten väller över med tårarna.
Jag hade änglavakt. (Igen.) Inom en kvart stannade flera bilar och räddningscentralen larmades. Mamma och pappa var snabbt på plats och strax därefter brandkår och ambulans. När jag stöttad av ambulansmännen gick över vägen, var det så halt att jag kunde åkt skridskor. Och där hade jag i mörkret kört 20 kilomter för fort! Idioti.
Det är försent för att ångra sig, och inget blir bättre av ångest heller. Men jag försöker att hålla kvar känslan som jag kände när jag insåg att det var försent. Kan jag behålla den så kommer jag inte att vara en idiot i en bil fler gånger. För hur många chanser som helst får man inte.
Kör försiktigt!
Det är ut i en lång vänsterkurva, efter en längre raksträcka som världen stannar till. In i kurvan känner jag plötsligt att däcken helt tappar fästet mot vägbanan och bilen börjar kana i sidled i strax under 90 kilomter i timmen. Paniken finns där omedelbart. Shit! Jag försöker förgäves häva sladden men inser efter en vridning på ratten att det är lönlöst. Sedan går allt på hundradelen av en sekund. Den stegrande paniken övergår till en känsla som jag har svårt att hitta ord till men som bara kan liknas med oerhörd hopplöshet. Jag rätar upp hjulen, kramar krampaktigt ratten, spänner varje muskel i kroppen och blundar hårt, för det finns inget jag kan göra för att undvika smällen som jag vet kommer att komma. Det enda jag ser innan jag sluter ögonen är dikeskanten och skylten och gräset som lyktorna kastar sitt sken över. Hela världen snurrar runt, runt, runt när bilen rullar på taket, men jag hör inte smällarna.
När jag öppnar ögonen vet jag varken ut eller in, vad som är upp eller ned. Jag ser röken i strålkastarna och vet bara att jag måste ut. Adrenalinet pumpar när jag febrilt försöker komma loss från bältet. I förvirringen letar jag på fel sida efter knäppet och händerna skakar. Med bältet borta, kanar jag nedåt och hamnar i en hög mot förardörren. Jag inser att bilen ligger på sidan, med min dörr nedåt och min enda utväg är uppåt ur passagerardörren. Mobilen måste jag få med mig ut, vart är väskan?! Det känns som om allt går i slow motion, fastän det inte ens gått en minut sen bilens första sladd. Jag hittar väskan bredvid mig och vänder blicken mot dörren ovanför mitt huvud. Drar i handtaget, men dörren känns blytung och för ett ögonblick tror jag att jag inte ska lyckas den vägen. Tillsammans med paniken stiger adrenalinet och jag vet bara att jag ska ut. Någonstans ifrån kommer styrkan och jag pressar min axel uppåt mot dörren som tryckts in när bilen rullat. När öppningen är tillräckligt stor häver jag mig ut och hoppar ned på marken. Det märkliga är att det första jag tänker på när jag skakande står i strålkastarljuset är att mina örhängen sitter kvar trots att familjens Opel ligger kvaddad framför mina fötter medan högtalarna fortfarande spelar Ceasar's Palace ''Jerk it out''. Mammas bekymrade röst om halka som jag som vanligt skakat av mig. Jag sjunker ned på huk och ångesten väller över med tårarna.
Jag hade änglavakt. (Igen.) Inom en kvart stannade flera bilar och räddningscentralen larmades. Mamma och pappa var snabbt på plats och strax därefter brandkår och ambulans. När jag stöttad av ambulansmännen gick över vägen, var det så halt att jag kunde åkt skridskor. Och där hade jag i mörkret kört 20 kilomter för fort! Idioti.
Det är försent för att ångra sig, och inget blir bättre av ångest heller. Men jag försöker att hålla kvar känslan som jag kände när jag insåg att det var försent. Kan jag behålla den så kommer jag inte att vara en idiot i en bil fler gånger. För hur många chanser som helst får man inte.
Kör försiktigt!
Moment of the week
För mycket tid går åt till att fundera över struntsaker, och inte bara se sig om litegrann.
I lördags när pappa släppt av mig i ett ganska blåsigt Jönköping, en promenad-stund innan jag skulle börja dagens arbetspass tog jag chansen att få sträcka på benen ett slag. Det här med storm-varningar var ju såhär i efterhand ganska överdrivna i relation till vad Gudrun ådstadkom för några år sen, men visst var det inte annat än att jag höll i hatten (mössan) när jag gick över Jönköpings stolthet, bron över Munksjön. Att chefen senare berättade att hennes hund lyft från marken under deras morgonpromenad bevisar väl att väderleksrapporterna inte var ute och cyklade helt och hållet.
Men där gick jag nu i alla fall, med solen (ja ni läste rätt!!) i ögonen, vinden som bara ville kasta mig över räcket i ett vatten vars stänk nådde ända upp till mig och det kändes som om jag inte hade ett bekymmer i världen. Himlen är fortfarande blå, btw, även om jag förstår att det är många med mig som glömt bort det nu i vinter. Vattnet glittrade, och solen liksom sken igenom molnen, som strålkastare som ville att endast lilla Jönköping skulle bli belyst. Det var så vackert! Jag har bannade mig själv resten av den dagen för att jag lämnat kameran hemma så att jag inte kunde föreviga dessa underbara minuter en helt vanlig lördag den 19 januari 2008.
There are no ordinary moments.
I lördags när pappa släppt av mig i ett ganska blåsigt Jönköping, en promenad-stund innan jag skulle börja dagens arbetspass tog jag chansen att få sträcka på benen ett slag. Det här med storm-varningar var ju såhär i efterhand ganska överdrivna i relation till vad Gudrun ådstadkom för några år sen, men visst var det inte annat än att jag höll i hatten (mössan) när jag gick över Jönköpings stolthet, bron över Munksjön. Att chefen senare berättade att hennes hund lyft från marken under deras morgonpromenad bevisar väl att väderleksrapporterna inte var ute och cyklade helt och hållet.
Men där gick jag nu i alla fall, med solen (ja ni läste rätt!!) i ögonen, vinden som bara ville kasta mig över räcket i ett vatten vars stänk nådde ända upp till mig och det kändes som om jag inte hade ett bekymmer i världen. Himlen är fortfarande blå, btw, även om jag förstår att det är många med mig som glömt bort det nu i vinter. Vattnet glittrade, och solen liksom sken igenom molnen, som strålkastare som ville att endast lilla Jönköping skulle bli belyst. Det var så vackert! Jag har bannade mig själv resten av den dagen för att jag lämnat kameran hemma så att jag inte kunde föreviga dessa underbara minuter en helt vanlig lördag den 19 januari 2008.
There are no ordinary moments.
The big two.one.
Inatt klockan 02.22 är jag inte 20 längre utan ännu ett års kunskap rikare. Jag har inga större planer på att fira men för den som har vägarna förbi så kan jag lova tårta (''Åh, tårta!! På en torsdag?!'') under morgondagen.
Annars har jag sådan träningsvärk så att i princip att andas gör ont (smärta av godo, smärta av godo) efter gårdagens fyspass med fotbollslaget, mina nya H&M kläder kom idag (japp dina med Jossan), lillebror hade nästan-färska frallor med sig hem från kvällshiftet på ICA, arbetet med unghästen Cupo går framåt och om 18 dagar väntar Thailand.
Annars har jag sådan träningsvärk så att i princip att andas gör ont (smärta av godo, smärta av godo) efter gårdagens fyspass med fotbollslaget, mina nya H&M kläder kom idag (japp dina med Jossan), lillebror hade nästan-färska frallor med sig hem från kvällshiftet på ICA, arbetet med unghästen Cupo går framåt och om 18 dagar väntar Thailand.
Livet är bra för en soon-to-be-21 tjej som mig.
Now listen, Mr Bush!
Lyssnade på P3 Star på vägen hem från Sälen idag. Visste ni att herr Bush nu ansöker om 2,9 biljoner dollar för att sponsra nästa års krigsverksamhet i Irak? Jag hade lite svårt att greppa den där summan som i svenska kronor blir 185 tusen miljarder!
Förslagsvis så skulle Mr Amerika kunna:
-hjälpa Unicef att rädda de 10 miljoner barn som årligen dör innan de fyllt 5 år pga av att de inte har det grundvaccin mot tex. röda hund, polio och stelkramp som för oss välbärgade är en självklarhet. Ett sådant vaccin kostar ca 250 kr vilket innebär att Irak-budgeten skulle räcka för att täcka utgifterna för vaccinet i 7424 år framåt. (Där lägger jag in en parantes att den moderna tidsräkningen alltså är på 2008 nu. Vi har väl existerat i en sisådär 4000 år va?)
-säkra framtiden för världens tigrar. Projektet Wild Life Warrior har räknat ut att 30 kr räcker för att en tiger ska överleva en dag. Idag skulle det innebära 43,8 miljoner om året för de drygt 4000 kissar som fortfarande ryter världen över.
But no, no. Istället ska det bombas och skjutas och dödas. För att försvara USA och världen från terrorismen. Yeah right. Rädda oss från vanvettiga presidenter med storhetsvansinne istället och håll tummarna för att amerikanarna röstar fram en president med hjärna i valet om ett år. And God bless America.
Förslagsvis så skulle Mr Amerika kunna:
-hjälpa Unicef att rädda de 10 miljoner barn som årligen dör innan de fyllt 5 år pga av att de inte har det grundvaccin mot tex. röda hund, polio och stelkramp som för oss välbärgade är en självklarhet. Ett sådant vaccin kostar ca 250 kr vilket innebär att Irak-budgeten skulle räcka för att täcka utgifterna för vaccinet i 7424 år framåt. (Där lägger jag in en parantes att den moderna tidsräkningen alltså är på 2008 nu. Vi har väl existerat i en sisådär 4000 år va?)
-säkra framtiden för världens tigrar. Projektet Wild Life Warrior har räknat ut att 30 kr räcker för att en tiger ska överleva en dag. Idag skulle det innebära 43,8 miljoner om året för de drygt 4000 kissar som fortfarande ryter världen över.
But no, no. Istället ska det bombas och skjutas och dödas. För att försvara USA och världen från terrorismen. Yeah right. Rädda oss från vanvettiga presidenter med storhetsvansinne istället och håll tummarna för att amerikanarna röstar fram en president med hjärna i valet om ett år. And God bless America.
New season- new reason!
Oh my God! 2007.
Vart börjar man någonstans?! Jag måste villigt erkänna att jag hade svårt att tro att 2007 skulle toppa 2006, nostalgiåret med student, det riktiga klivet ut i vuxenvärlden (eller något åt det hållet) med separationsångesten v. frihetskänslan som det innebar. Helt underbart!
Men två noll noll sju!! Vilket år det har varit!
Det var året då jag:
-reste till Australien och mötte Cesilie. Sicken jänte!
-firade min 20-årsdag på en pizzeria i Melbourne.
-tog mina första två dykcertifikat och blev kär i världen under ytan.
-köpte min första bil, blev grundlurad och körde fast i världens äldsta regnskog.
-klappade kängurur och blev utbildad yrkesmördare på bananfarm. En banan bör ätas med andakt!
-sprang min första mil.
-insåg hur skönt liv en koala lever och hur svår situationen för världens tigrar är.
-lärde mig uppskatta öl, på gott och ont.
-upptäckte paradisets enkla sida i Byron Bay. What more do you need?
-fick bejublat besök av fröknarna Hanna & Em Larsson som inte hade en aning om att de avslutade min resa på bästa möjliga sätt!
-insåg vad vänskap verkligen betyder och är. Igen och igen och igen.
-dök med hajar och fick den bästa adrenalinkicken ever.
-Sjöng ''Start spreadin the news'' när jag lycklig vandrade på Manhattan, för första men absolut inte sista gången!
-tårfylld återförenades med familjen på Arlanda.
-hypernervös väntade utanför Bönor och Bakat på St- Eriksplan den 27e juli.
-flyttade in hos Ville i Stockholm under 2 oförglömliga månader. Vilken kille det är!
-blev superinspirerad och intresserade mig mer för personlig utveckling.
-flyttade hem till Solbacken igen.
-fick jobb som värdinna på Jensen's Bofhus och utvecklade mitt sinne för försäljning.
-åter fick chansen att rida och framför allt arbeta med unghästutbildning igen.
-köpte min första egna systemkamera!!
-susade nedför backen på snowboard igen.
Det är såklart alltid svårt att greppa vad som verkligen har skett inombords, vilka steg framåt (alla steg vi tar är ju trots allt framåt ''man är aldrig en kunskap fattigare'' som min utomordentligt smarta vän Josefin skulle utryckt det) man tagit i sin personliga utveckling samt beskriva alla miljoner himmelska ögonblick som hunnit ta andan ur mig under de senaste 365 dagarna. Men ett är säkert, 2007 var ett helt otroligt år i många avseenden!
Det har redan hunnit gå 3 dagar in på 2008 och vem vet vad som väntar de resterande 362? Jag har massor med tankar och drömmar som jag vill uppfylla den närmsta tiden som jag ska utveckla i kommande blogginlägg. Framför allt önskar och hoppas jag på ett lika störtskönt 2008, åt er alla!
Take care!
Vart börjar man någonstans?! Jag måste villigt erkänna att jag hade svårt att tro att 2007 skulle toppa 2006, nostalgiåret med student, det riktiga klivet ut i vuxenvärlden (eller något åt det hållet) med separationsångesten v. frihetskänslan som det innebar. Helt underbart!
Men två noll noll sju!! Vilket år det har varit!
Det var året då jag:
-reste till Australien och mötte Cesilie. Sicken jänte!
-firade min 20-årsdag på en pizzeria i Melbourne.
-tog mina första två dykcertifikat och blev kär i världen under ytan.
-köpte min första bil, blev grundlurad och körde fast i världens äldsta regnskog.
-klappade kängurur och blev utbildad yrkesmördare på bananfarm. En banan bör ätas med andakt!
-sprang min första mil.
-insåg hur skönt liv en koala lever och hur svår situationen för världens tigrar är.
-lärde mig uppskatta öl, på gott och ont.
-upptäckte paradisets enkla sida i Byron Bay. What more do you need?
-fick bejublat besök av fröknarna Hanna & Em Larsson som inte hade en aning om att de avslutade min resa på bästa möjliga sätt!
-insåg vad vänskap verkligen betyder och är. Igen och igen och igen.
-dök med hajar och fick den bästa adrenalinkicken ever.
-Sjöng ''Start spreadin the news'' när jag lycklig vandrade på Manhattan, för första men absolut inte sista gången!
-tårfylld återförenades med familjen på Arlanda.
-hypernervös väntade utanför Bönor och Bakat på St- Eriksplan den 27e juli.
-flyttade in hos Ville i Stockholm under 2 oförglömliga månader. Vilken kille det är!
-blev superinspirerad och intresserade mig mer för personlig utveckling.
-flyttade hem till Solbacken igen.
-fick jobb som värdinna på Jensen's Bofhus och utvecklade mitt sinne för försäljning.
-åter fick chansen att rida och framför allt arbeta med unghästutbildning igen.
-köpte min första egna systemkamera!!
-susade nedför backen på snowboard igen.
Det är såklart alltid svårt att greppa vad som verkligen har skett inombords, vilka steg framåt (alla steg vi tar är ju trots allt framåt ''man är aldrig en kunskap fattigare'' som min utomordentligt smarta vän Josefin skulle utryckt det) man tagit i sin personliga utveckling samt beskriva alla miljoner himmelska ögonblick som hunnit ta andan ur mig under de senaste 365 dagarna. Men ett är säkert, 2007 var ett helt otroligt år i många avseenden!
Det har redan hunnit gå 3 dagar in på 2008 och vem vet vad som väntar de resterande 362? Jag har massor med tankar och drömmar som jag vill uppfylla den närmsta tiden som jag ska utveckla i kommande blogginlägg. Framför allt önskar och hoppas jag på ett lika störtskönt 2008, åt er alla!
Take care!
I simply couldn't help myself anymore.
Med lätt (betoning på lätt) darr på rösten och en mage som virvlade av miljoner fjärilar räckte jag över VISA kortet till kassörskan. 30 sekunder senare kan ni föreställa er en skuttande (ni vet hur svårt det är att gå normalt när man är sådär berusande lycklig) Malin ut ur entrén till parkeringen med ett tillbakahållet fnitter (ni vet när man ska se helt oberörd ut fastän hela världen snurrar) och en viss kartong hårt, hårt, hårt (ni vet när man bara inte kan hålla hårt nog i någonting) hållen i famnen. Väl i bilen brast det totalt och fnittret bara bubblade över!
ÄNTLIGEN!!!
Lucia=110% mys!
Vid detta laget är ni antagligen väl införstådda i min djupa kärlek till det mesta som har med julen att göra. Folk får säga vad de vill, december behöver inte alls vara stressig eller kommersiell. Den är väl för sjutton som allt annat- precis vad man själv väljer att den ska vara!?? Själv har jag inte inhandlat en enda julklapp ännu (börjar imorn..) och känner inte den minsta uns av stress för det.
Däremot så suger jag upp all julstämning som en svamp, tar gärna promenaden en busshållplats extra från jobbet bara för att få gå igenom centrum under alla ljusslingor som bildar en himmel av ljus och värme i ett myller av människor med kassar fyllda med inslagna paket. det är så....juligt! :)
Men precis som den gamla dängan att målet inte är meningen utan resan dit så är det 2 veckor in, den 13e december som jag får jul-fnatt och bara myser över av lycka. Lucia bara MÅSTE ju vara en av de mysigaste traditioner vi har här i vårt lilla kyliga land uppe i Norden. Eftersom skoltiden där man automatiskt får chansen att delta i ett luciatåg ibland är över (iaf för tillfället) så fick jag vackert se till att snika in mig på något sätt. Jag begav mig till Byarums kyrka, för den oinvigde en oerhört vacker kyrka där min gamla gymnasieskola Fenix Kunskapscentrums 3:or traditionsenligt lussar varje år.
Åååååååååååååååå. Det var fint:)
Mer Lucia åt folket!
Eller nej, inte mer. Men 13e december är en fin dag som ska uppmärksammas! Plus att det snöade idag!
Sångfågeln Emilie Larsson fick oss alla att rysa på
den tiden då det begav sig med sin version av ''Hallelujah''.
Däremot så suger jag upp all julstämning som en svamp, tar gärna promenaden en busshållplats extra från jobbet bara för att få gå igenom centrum under alla ljusslingor som bildar en himmel av ljus och värme i ett myller av människor med kassar fyllda med inslagna paket. det är så....juligt! :)
Men precis som den gamla dängan att målet inte är meningen utan resan dit så är det 2 veckor in, den 13e december som jag får jul-fnatt och bara myser över av lycka. Lucia bara MÅSTE ju vara en av de mysigaste traditioner vi har här i vårt lilla kyliga land uppe i Norden. Eftersom skoltiden där man automatiskt får chansen att delta i ett luciatåg ibland är över (iaf för tillfället) så fick jag vackert se till att snika in mig på något sätt. Jag begav mig till Byarums kyrka, för den oinvigde en oerhört vacker kyrka där min gamla gymnasieskola Fenix Kunskapscentrums 3:or traditionsenligt lussar varje år.
Åååååååååååååååå. Det var fint:)
Mer Lucia åt folket!
Eller nej, inte mer. Men 13e december är en fin dag som ska uppmärksammas! Plus att det snöade idag!
Sångfågeln Emilie Larsson fick oss alla att rysa på
den tiden då det begav sig med sin version av ''Hallelujah''.
Nu, äntligen!
Som jag har längtat och undrat vart den har tagit vägen, inte ens över första adventshelgen ville den infinna sig. Men så, när jag vaknade till på bussen med ett ryck, insåg att jag missat min hållplats och en snygg liten dregelfläck på jackan avslöjade att jag antagligen suttit med sådär hemst sexigt halvöppen mun när jag sov vilket jag fick bekräftat när busschaffisen log i mjugg och frågade om jag sovit gott då jag hoppade av. Typiskt.
Då! När jag yrvaket började gången hemåt, mörkret omslöt mig som bara decembermörker kan och jag förstrött började spana in på husens alla ljusslingor så bara blev jag helt plötsligt sådär skönt varm inombords. Som när man äter gröt och värmen liksom sprider sig från magen och ut i varenda del av kroppen. Vad fint det är med alla ljusen i mörkret! Äntligen! Den där första riktigt sköna julkänslan. Hade jag bara varit lite lite mer sentimental för stunden hade tårarna kommit, men jag nöjde mig med att bara gå och le lite halvtöntigt.
Nu sitter jag här med glögg och mandel, och försöker att hålla kvar känslan så länge det bara går. Tack!
Då! När jag yrvaket började gången hemåt, mörkret omslöt mig som bara decembermörker kan och jag förstrött började spana in på husens alla ljusslingor så bara blev jag helt plötsligt sådär skönt varm inombords. Som när man äter gröt och värmen liksom sprider sig från magen och ut i varenda del av kroppen. Vad fint det är med alla ljusen i mörkret! Äntligen! Den där första riktigt sköna julkänslan. Hade jag bara varit lite lite mer sentimental för stunden hade tårarna kommit, men jag nöjde mig med att bara gå och le lite halvtöntigt.
Nu sitter jag här med glögg och mandel, och försöker att hålla kvar känslan så länge det bara går. Tack!
Jag är Lemarcxist!
Förra söndagen lämnade jag och bröderna över en lite för tidig 50-årspresent till vår kära moder i form av en biljett till Peter Lemarcs återkomts-turne i Norrköping. Väl på plats i staden med DEN dialekten (som i övrigt verkade vara en fin stad) fick vi magarna att koka på Golden Bangkok (hett restaurangtips för den som befinner sig i Norrköping) var det så dags för oss att avnjuta Peters återuppståndelse till artistlivet.
Det var stående ovationer från början till slut. Jag rös när inledningstonerna till Little Wille John drogs av på gitarren, Vänta dig mirakel var bara ett enda långt lyckorus och numera får munspelet göra saxofonen sällskap på min lista över de sexigast instrumenten. Om det behövdes 14 år för Peter att ladda batterierna så var det väl värda år. Skönt, skönt, skönt! En liten notis var singelaktuella Melissa Horn som bjöd på några väl valda textrader innan Peter drog igång. Hennes debutskiva i februari lär bli något riktigt bra och singeln Långa Nätter finns ute i handeln.
Om det var värt de 20 milen dit och 20 milen hem? Behöver jag svara?
Det var stående ovationer från början till slut. Jag rös när inledningstonerna till Little Wille John drogs av på gitarren, Vänta dig mirakel var bara ett enda långt lyckorus och numera får munspelet göra saxofonen sällskap på min lista över de sexigast instrumenten. Om det behövdes 14 år för Peter att ladda batterierna så var det väl värda år. Skönt, skönt, skönt! En liten notis var singelaktuella Melissa Horn som bjöd på några väl valda textrader innan Peter drog igång. Hennes debutskiva i februari lär bli något riktigt bra och singeln Långa Nätter finns ute i handeln.
Om det var värt de 20 milen dit och 20 milen hem? Behöver jag svara?
Så att andra kan lära sig av mina misstag.
Var uppmärksamma i trafiken! Kör inte fortare än vad väglag klarar av och inse att det är fler än du på vägarna, medtrafikanter så väl som djur.
Så slipper ni punga ut med ex antal tusen i självrisk för en krossad vänster lykta samt skador på medtrafikantens bil.
Bara det jag ville säga! =)
(Nu har vi äntligen anledning till att äta hur många pepparkakor om dagen utan ångest. NJUT!
Så slipper ni punga ut med ex antal tusen i självrisk för en krossad vänster lykta samt skador på medtrafikantens bil.
Bara det jag ville säga! =)
(Nu har vi äntligen anledning till att äta hur många pepparkakor om dagen utan ångest. NJUT!
